Jag är tillbaka i Colombia för första gången sen april 2008. Irritationen som byggs upp vid den sedvanligt långa kön vid immigrationen försvinner snabbt när man träffar alla hjälpsamma, artiga och trevliga människor. De korta mötena med tjejen i immigrationen, valutaväxlartjejen, taxifixarkillen, taxichaffisen, Manuel som checkade in mig på hotellet gör mig snabbt påmind varför jag gillar Colombia - människorna.

Jag tar mig snabbt ut på stan för att köpa lite småsaker. Jag möts direkt av nio tjejer med plakat som går runt och kramar folk inklusive mig. De förklarar på bra engelska att de bara vill göra folk glada och på gott humör. Fantastiskt.

Det ska bli intressant att jobba här ett par veckor. Trots allt så finns det en mörk baksida i Colombia. Den allt pågående konflikten är alltid närvarande. Allt för många människor har dödats, och Colombia är det landet i världen med flest internflyktingar i världen efter Sudan; 4,6 miljoner människor har tvingats lämna sina hem sedan 1985. Beväpnade grupper som FARC, ELN och AUC har hållit på sen 60-talet och återkommande fredssamtal bryts av olika anledningar.

Det nya hotet mot säkerheten är "Bacrims", mindre gängformationer med olika styrka som ägnar sig mest åt knarksmuggling och utpressning utan någon egentlig politisk agenda som nämnda grupper ovan från början hade i alla fall. Allt detta sätter nye presidenten Juan Manuael Santos på prov. 

Dags att sova i det småkyliga Bogota.