Jag kom till Manila i måndags. Sedan dess har det varit full fart kan man lugnt säga. Kul att på någorlunda sätt kunnat följa utvecklingen i Manila, inom Hoppets Stjärnas områden och även på gator och torg. Till exempel har den myndighet som haft ansvaret för trafiken, MMDA, gjort ett fantastiskt jobb med trafiken de senaste 6-8 åren. Trafiken är inte bra på något sätt egentligen, men SÅ mycket bättre idag än då. Tydligare busstationer, bussfiler, förbjudna vänstersvängar med mera.  

Jag har också träffat minst 50 av barnen i Payatas som jag lärt känna under de senaste tio åren. Några känner jag bättre än andra. Mer i detalj om det kommer i Hoppets Stjärnas tidning Rapport & Resultat. Men här är några tankar. Tyvärr har jag och även Hoppets Stjärna tappat kontakten med en del av barnen. Det är av olika anledningar som står utanför Hoppets Stjärnas kontroll. Familjen flyttar utan att säga något, ingen vet vart de tar vägen. Tyvärr. Vissa av de barnen har haft fullt skolunderstöd, men ändå har andra saker lockat.

Samtidigt gläds jag åt att vissa av barnen som man aldrig skulle kunna gå i skolan, verkligen lyckas där. Tänker på Joshua som blev av med sin högerarm i katastrofen i Juli år 2000. Han var länge otroligt låg och hade ett par jobbiga år. Men idag är han glad, pigg och extremt motiverad i skolan. Han har lärt sig att leva med sitt handikapp och kämpar på.

Igår skakades Filippinerna av fyra jordbävningar i södra delen av landet. Här i Manila kände jag ingenting. Tydligen blev det inga skador alls. Skönt.

Nedan några bilder från soptippen i Payatas. Den första är på minneslunden som fixades efter katastrofen år 2000. De andra två barn jag lärt känna.