Tillbaka i Manila så slås man lätt av allt det tråkiga eller jobbiga. Trafiken, den dåliga luften, folk röker lite här och där plus en del andra saker.

Det som är mer glädjande är de positiva sakerna som kommer tillbaka rätt snabbt också. Värmen och glädjen hos människorna är enorm. Oavsett hur fattiga och utsatta de är så finns det alltid plats för ett varmt leende och en naturlig glädje att hjälpa till på olika sätt.

Man möter så många omtänksamma människor att man lätt blir bortskämd med det. Och omtänksamheten verkar finnas med sen barnsben. Idag när jag besökte Hoppets Stjärnas förskola i West Crame så var det en liten flicka som började gråta i klassrummet. Hon heter Angel och är fyra år. Hon hade tandvärk som gjorde så ont att hon ibland skrek. Efter att lärarinnan tröstat henne, så hjälpte två klasskamrater henne att slutföra arbetsuppgiften och tröstade henne med en klapp på axeln. Det var oerhört intressant att se de två andra fyraåringarna hjälp henne så naturligt. Jag blev rörd av denna uppmärksamhet. Glädje, värme och omtänksamhet på samma gång.