Om endast ett par dagar, den 10 juli, är det exakt tio år sedan katastrofen på soptippen i Payatas i utkanten av Filippinernas huvudstad Manila. Det var första gången i mitt liv jag var med om en sådan stor katastrof. Jag kommer under några dagar blogga om mina upplevelser då och senare på mina återkommande besök. På och runt soptippen bodde och bor det cirka 75000 personer. Hälften av dem är beroende av soptippen som inkomstkälla på ett eller annat sätt. De flesta letar sopor som man säljer till återvining.

Efter flera dagar med tropiska stormar gav det stora sopberget vika. Från det 3,5 miljoner kubikmeter stora sopberget drog sig en jättelavin med sura sopor loss och begravde flera hundra människor.

Många överlevande dras fram under soporna de närmaste timmarna, tyvärr stiger också antalet döda för varje timme som går. Svarta likpåsar fylls med barn och vuxna. Chockade anhöriga skriker ut sin förtvivlan. Över 250 människor omkom och många flera skadades. Många hus förstördes.

Det måste vara ett otroligt vidrigt sätt att dö på. Att begravs levande under vattendränkta brända sopor som blandats till en svart sörja som kan liknas vid tjära. De kämpade för sina liv och klämdes till döds av matrester och andra sopor som blandats till en stinkande gyttja. De hoppas på ett mirakel att bli upptäckta i tid. Många blir räddade, andra inte.

Soptippen i Payatas öppnade efter det att det internationellt ökända sopberget ”Smokey Mountain” stängt 1989. Redan 1992 varnade två svenska ingenjörer myndigheterna att risken för en katastrof var stor på soptippen i Payatas. Ingenjörerna var anlitade av myndigheterna för att se på vissa miljöeffekter i området. Det som slog männen var den mängd sopor som samlats endast sedan 1989. Ingenjörerna varnade för en lavin då de ansåg att sopberget var före högt och brant. Tillsammans med högvatten och hårt väder var risken stor för olyckor.  De ansåg redan då att tippen var fullt utnyttjad och föreslog att den skulle stängas. De lade fram ett förslag som visade att projektet skulle kosta 100 miljoner pesos. De visade också hur stängningen skulle gå till. Denna rapport ignorerades av de styrande. Den 10 juli kom sen katastrofen de varnat för.

De närmaste veckorna efter katastrofen gör Hoppets Stjärna Filippinerna flera hjälpinsatser för drabbade och skadade. Man delar ut man, kläder, myggnät och annat till värst drabbade. Det var otroligt uppskattat. Senare gör Hoppets Stjärna flera långsiktiga insatser. Man bygger bland annat 30 bostäder till några av de mest behövande familjerna. Man skapar även ett fadderprogram som gör att de drabbade barnen kan gå i skolan. Några av barnen får idag hjälp med studier på universitetsnivå.

Jag kommer med mer flera inlägg de närmaste dagarna på de barn som jag kunnat följa under åren. Men vad hände med de barnen som jag tappade kontakten med: Meribel, Jonalyn, Janet och de andra? Hoppas det gick bra dem.

Jag känner för alla fattiga och utsatta barn jag träffat under åren, men barnen i Payatas kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Önskar jag kunde vara där nu.

 


[ Bakåt ]