Resan till Moldavien var en smula turbulent. Jag vet att flygplan är byggda för att klara sådant, och jag vet att en gammal Fokker är rejäl! Kan inte påstå att jag blir rädd, men jag samlar liksom ihop mig lite. Blundar och koncentrerar mig på att vara lugn. Blir alltid förvånad när det finns medpassagerare som beter sig som om de åkte Berg och dalbana på Tivoli. Jublar och skriker WOW!!! Kanske är det deras sätt att ge uttryck för rädsla. 

Ett par timmar senare sitter jag i trädgården hos min kollega, får en fin bit kyckling på tallriken. Mums! Men när jag sätter kniven i den så är den röd inuti! Försöker lite osammanhängande att minnas vad riskerna är och vilka vaccinationer jag har. Men jag äter kycklingen! Finns liksom inget val.  Salmonella är det väl man kan få, men vaccination?  Men upplevelsen är ungefär som på planet, sitt still, blunda (om än bara mentalt eftersom jag är artig) och hoppas på det bästa!

Sedan till ett mysigt litet hotell i ett av Chisinaus bästa områden.  Här känner jag mig trygg och det är rent och fint. Men det är ju jobb det ska handla om!  Det är 5e gången jag är i Moldavien, första gången var för 5 år sedan. Nu har Antonina, denna driftiga kvinna, öppnat ett center för barn med funktionsnedsättningar. Ett stort fint hus med 5-6 anställda. Hit kommer föräldrar med sina barn, det är barn med olika svårigheter.  En del har autism, en del utvecklingsstörning av olika grad, en del har epilepsi som enda diagnos, en del har rörelsehinder. Gemensamt för alla är att de inte har tillgång till förskola eller skola. Liksom i övriga östländer ska man vara ”perfekt”  för att få gå i skolan. Till centret kommer man för att ”socialiseras”. Så att man senare ska kunna integreras i skolan.  Antonina arbetar hårt för att påverka myndigheter, förskolor och skolor att ta emot barn som trots sina funktionsnedsättningar skulle kunna följa programmet. Ja, här är det barnen som ska följa programmet, inte verksamheten som ska anpassas till barnen. Precis som i Ryssland.

Men många av barnen som kommer till centret har inte förutsättningar att klara ”programmet”.  De kan inte ”socialiseras” . Har man autism så har man!  Då behöver barnet alltid anpassad verksamhet, hur mycket man försöker att socialisera dem.  Så här är jag nu och ska försöka utveckla teamet. Vad ska man göra? Hur ska man göra? Varför?  Vad är målet?  Med vilka metoder når vi målet. Inte så lätt, då målet är svårt att definiera.  Sedan ska ju personalgruppen fungera tillsammans och arbeta mot samma mål! Ja, till och med samarbeta för samma mål.  Minns habiliteringen i Sverige för 20 år sedan. Det är ungefär samma frågor här i Moldavien idag. Men i Sverige hade barn med funktionsnedsättningar andra rättigheter på 80- talet än barnen i Moldavien har idag.
Tufft men stimulerande jobb har jag!
Inger