Jag håller på att rensa upp det sista från min resa till Argentina i november förra året. Det blir alltid lite småsaker kvar:nån notis som inte skrivs klart eller nån video som inte klipps färdigt. Men nu tror jag att jag har knutit ihop säcken. Hoppas så i alla fall.

Efter 30 år av hårt arbete i och runt Saenz Pena av Kenth och Alba Johansson, deras söner och personal så har arbetet verkligen börja ge riktiga resultat som glädjer. Från början gick arbetet ut på att rädda liv via husbyggen, vattensystem, hälsokliniker och annat. Arbetet har med tiden utvecklats.

Nu i allt större utsträckning så ser vi allt fler ungdomar få en yrkesutbildning via den egna yrkesskolan eller så går de på högskola och universitet via stipendium från Hoppets Stjärna och utbildar sig till till lärare, sjuksyster, revisor, polis och andra yrken. Inom nått år så kommer den första advokaten från minoritetsgruppen Qom (också kallad Toba, som dock används i allt mindre utsträckning). Fantastiska framgångar. Faddrarnas gåvor och insatser har verkligen givit allt finare resultat. Många unga pojkar får lära sig spela fotboll i fotbollsskolan, vilket också ger dem en bra fritidssysselsättning att hålla på med. 

Fotboll i Argentina en mycket viktig angelägenhet på alla i nivåer och i alla delar av landet. Så även bland de 70 pojkar som tränar och spelar i fotbollslaget STAR under Hoppets Stjärnas ledning. Det är verkligen kul att se dessa ambitiösa killar. De flesta drömmer om en plats i ett storlag i framtiden. En el kanske kommer att lyckas.

När jag ser de springa, sparka och nicka, drömmer jag mig tillbaka sjumannaplanen på Strömvallen i Skälby. Tränaren och mammorna som hejade på, drickspaus, liniment på låren och allt det andra som var helt fantastiskt egentligen.

Nedan en bild från gårdagens match mellan STAR och UNION för pojkar födda 1998-1999. STAR's anfallsspelare Coronel i en närkamp med en back från UNION. Matchen slutade 0-1, men STAR kommer igen snart.

Idag var jag tillbaka på förskolan i byn Nam Qom som Hoppets Stjärna byggde på 80-talet. Det är alltid lika kul och intressant att besök den. Det är en robust byggnad som stått emot det mesta, det är luftigt och gott om utrymme. Lärarna och eleverna är ambitiösa, och det finns gott om material och leksaker. Man bli glad här, man ser att alla barnen är glada också.

Idag var det vaccination av barnen mot olika sjukdomar. Bra att sånt funkar långt ut i myllan. En spruta på vänster arm, en spruta på höger arm. Lite gråt här, en tår där. Men för de flesta gick det bra. En som fällde en tår var femåriga Evelin. Hon blev snart glad igen och fortsatte undervisningen med de andra barnen.

Jag har skrivit flera inlägg om allt fint arbete man gjort lokalt här i Chaco i norra Argentina. Det är vattenledningar, hälsoklinik, husbyggen, yrkesskolor, studiestöd och mycket mycket annat. Allt fler ungdomar kommer ut i arbetslivet, ni kanske sett videon med Veronica Carmelo. Det finns så många fler ungdomar (och äldre) som kommit lika långt och även längre. Det kommer notiser och videos på det också.

Det går framåt på många sätt på många olika plan. Det är tredje gången som jag är här. Och jag ser tydligare förändringar bland indianerna. De är mer sociala än för sex år sen då jag var här för första gången. De är mer öppna, det är ok att ställa upp på en frågestund, det är ok att ställa upp på bild etc. De själva tar kontakt också. Jag tror så klart att det är många faktorer.

En är att de som kommit ut i arbetslivet och blandats upp i samhället öppnat upp och föregått med gott exempel. Förr satt indianerna i reservaten och var rädda och blyga.

Idag kan man se en tackvideo från Veronica Carmelo från Argentina under senaste nytt på Hoppets Stjärnas hemsida. Veronica är nyutbildad tvåspråkig lärare i spanska och toba. Hon var en av 100 elver på skolan och hon var även elevrådets president. Hon har haft fadderstöd sen barnsben ända upp på högskolan. Hon har förutom sin fyråriga lärarutbildning även läst datakunskap vilket hon tror är bra att ha i bagaget för ett bättre jobb.

Allt fler från tobafolket kommer längre upp i utbildningssystemet och de behöver även hjälp med datorerna så att de kan ligga på samma nivå som de andra. All utbildning på högre nivå sker på spanska så viss hjälp med tolkning av olika material kan vara nödvändigt för att tillgodose allt. Veronica kommer assistera de tobaindianer som behöver hjälpa på alla olika nivåer. En fin insats.

En del av utbildning går ut på att lära sig mer om tobaindianerna, dess kultur och hur de kan bevara den för framtiden. Veronica är även med i en liten danstrupp på skolan som uppträder med olika indiandanser.

Igår fick jag en sån där aha-känsla igen. Hoppets Stjärna byggde ju en hälsoklinik för många år sen i den lilla byn Nam Qom. Kanonbra, men det är först man besöker den hur man förstår hur mycket den betyder. Då den byggdes räknade man med att 8-10 000 personer skulle vara upptagningsområdet. Det är nog fler än så även idag. Man erbjuder tandläkare, läkare, gynekolog gratis till byborna. Driftskostnaderna står kommunen för.

En liten men väldigt funktionsduglig klinik som har varit en mycket bidragande orsak till det förbättrade hälsotillståndet i Nam Qom och andra byar runtomkring. Det var verkligen fantastiskt att uppleva på nära håll, man ser hur mycket det betyder bland de fattiga byborna.

Jag sitter uppe tidigt nu fredag morgon i den lilla provinsstaden Saenz Pena och reflekterar lite på de jag upplevt dessa fem dagar jag varit här. Hoppets Stjärna har arbetat här i nästan 40 år och i 30 år som officiell organisation. Från början gick arbetat mycket ut på att höja levnadsstandarden från tältboende och ingenting mer genom att bygga hus, dra in vatten, bygga kliniker och mycket mer. Det var bra och livs avgörande för många här. Idag börjar allt hårt arbete börja ge mycket mer.

Allt fler unga människor från den etniska minoritetsgruppen Toba har kunnat få ordentliga utbildningar via fadderskap och stipendier. Många har även kommit ut i arbetslivet ordentligt. Detta ger lyft för dem såklart, men även för andra ungdomar som ser att det är möjligt att lyckas. Det har inte alltid varit enkelt då det funnits många hinder som rasism, begränsade resurser och annat. Men idag ser vi arkitekter, poliser, lärare, sekreterare och många andra yrkesgrupper representerade bland Toba-folket. Fantastiskt. Jag återkommer mer om dessa.

Igår var vi på förskolan Nam Qom. Hoppets Stjärna var med och byggde förskolan en gång i tiden och har även renoverat den genom åren och har nu många fadderbarn där. Det är verkligen ett fint projekt. Man ser bara glada barn och lärare. Igår var det dock färre barn än vanligt då de går vattenkoppor bland barnen. Hoppas de mår bättre snart.

Ett av barnen är fem år gamle Juana. Hon var jätteglad hela tiden vi var där. Dock har hon en jobbig bakgrund. När jag tog lite bilder på henne så bad hon mig att jag skulle vara hennes pappa. Jag undrade varför. Personalen berättade att pappan försvunnit då mamman blivit gravid. Den unge pojken tog inte sitt ansvar för sina handlingar helt enkelt.

Juana bor nu med sin mamma och mormor, men saknar en pappa som alla de andra barnen har. Och de är väldigt fattiga. På förskolan får hon dock lära sig olika saker och även leka med de andra barnen så de kan förbereda sig för den kommande grundskolan. Hoppets Stjärna gör allt för att hon ska få en bra start i livet trots sin jobbiga uppväxt.

Igår besökte jag den matutdelning som Hoppets Stjärna Argentina sköt om i många år för de fattiga och utsatta inom minoritetsgruppen Toba (även kallad Qom). De bor runt provinsstaden Saenz Pena i norra delen av Argentina. Det tillskott som fadderbarnen och familjerna får har alltid varit extremt värdefullt och nödvändigt.

Dessa matpaket tillsammans med vattenledningar som ger rent dricksvatten, hälsocentraler, husbyggen, skolbyggen och mycket annat de senaste 30 åren har höjt levnadsstandarden och hälsonivån bland Toba-folket. Fantastiskt!   

En bild från matudelningen igår:

För mig började resan väldigt bra och smidigt mot Argentina. Det flöt med allt fram tills det var dags att gå ombord planet i Houston mot Buenos Aires. Då kom det ett meddelande att planet var försenat 12 timmar på grund av ett askmoln. Det visade sig att den chilenska vulkanen Puyehue ville pusta ut lite över södra delen av sydamerika. Den skapade även stora problem förra året, och nu då och då sedan den 4 juni år. På grund av vindarna så har dessa askmoln skapat problem över Buenos Aires.

Efter sammanlagt 21 timmars försening så kom vi iväg. Hade lyckats boka om lokalflyget i Argentina till ett plan 24 timmar senare än planerat. Efter en timme lång taxiresa till inrikesflygplatsen så möttes jag av en arbetskonflikt av flygbolaget Aerolineas Argentina (som jag skulle åka med) och vissa fackföreningar. Kaos på flygplatsen. Jag lyckades checka in. Mitt flyg skulle avgå enligt tidtabell. Dock var så inte fallet. Det ställdes också in precis som alla flyg resten av dagen. Vad göra? Bara satsa på att ta bussen upp till Chaco

Fick ut väskan från bagagerummet och tog en profithungrig remiss (organiserad finare taxi) till busshållplatsen. Tog en 16 timmars bussresa till Saenz Pena. Det gick väldigt bra faktiskt och skulle lätt kunna göra det igen.