Jag som fotar mycket är fascinerad av olika ansikten och olika ögon som berättar så mycket. Man ser glädje, lidande, hopp, nyfikenhet och mycket mer. På landsbygden i Ghana märker man en extra nyfikenhet för mig och kameran. Vem är mannen med kamera? Det är kul tycker jag. De allra flesta vill vara med på bild, och blir väldigt konfunderade när de kan se sig själv på LCD-skärmen på kamerans baksida. En del vill bli fotade igen och gör andra gången en pose eller en min.  Alla bilder ovan var tagna i Ghana.

Dessa korta möten är kul och intressanta vart man än kommer. Oftast blir det mycket skratt och glädje. Vi förstår inte varandra men båda får något att minnas. 

Idag var det en sån där dag med många "wow" i Filippinerna igen. Det var skolavslutning på Hoppets Stjärnas förskola i Crame. Det var sång, dans och tal. Men framförallt så fick barnen sina diplom och utmärkelser. Det är verkligen kul att se barnen i sina skolavslutningskläder och hattar mottaga sina diplom. Förhoppnings får de med sig mer än grundutbildning och diplom. De har även fått lära sig värderingar och mycket annat!

Det var också kul att se flera politiker på hög och högre nivå komma och förgylla avslutningen.

Några av mina favoritbilder bilder från i dag:

Ett inlägg som jag skrev i september nedan, men tycker det är värt att lägga in igen. Jag är är fascinerad över hur språken har utvecklats i Filippinerna. På tisdag är jag där igen!

Jag är tillbaka i Filippinerna, det känns som mitt andra hem ungefär som Haiti. Jag har spenderat mycket tid i framförallt huvudstaden Manila, men jag har även tittat och känt på andra delar av landet.

En av de saker som man snabbt gillar jämfört med andra länder i Sydostasien är att stora delar av befolkningen pratar engelska, som är ett av de två officiella språken och underlättar mycket. Vilket är då det egna nationella huvudspråket? Det är en bra fråga. Är det Filipino, Pilipino eller Tagalog? Och vilken skillnad är det på dem? Även lokalbefolkningen är konfunderad över det.

Ekonomin i Filippinerna

Det är dubbla budskap i den filippinska ekonomin just nu. Börsen i Manila hade en av de bästa utvecklingarna i Asien under 2011, och sedan årets början har börsen ökat med hela 14%.

Samtidigt är inflationen i landet den lägsta på flera år, den ökade bara med 2,7% under februari. Utländska investerare lockas till landet av detta och även av det förbättrade affärsklimatet och att räntan nyligen sänktes igen.

Åker inom kort till Filippinerna. Kommer blogga och twittra bland mycket annat. Hör av er till info@starofhope.org om ni har några frågor om arbetet där.

mvh/DENNIS 

Varje år dör 8,8 miljoner barn under 5 år runt om i världen. En tredjedel av dem dör på grund av undernäring och relaterade sjukdomar. Fruktansvärt att det ska vara så.

En tredjedel av alla barn i världen väger för lite för sin ålder är eller är för korta på grund av undernäring. 160 miljoner barn liter på brist av vitamin A; 1 miljon dör på grund av nedsatt immunförsvar, 500 000 blir blinda.

3 miljarder människor av jordens 7 miljarder har fel näringsintag; 1 miljard är undernärda, 1 miljard äter fel mat, 1 miljard är överviktiga eller väldigt överviktiga.

Under våren 2011 var jag i Mirandita som ligger några kilometer utanför staden San Carlos. Hoppets Stjärna stöttar byn och skolan med mat och lite annat. I byn bor endast 16 familjer och området innehåller småbruk, hagar, enkla hus och övergivna torp. Alla byinvånare övergav området helt under åren 2002 – 2007 då de olika gerillagrupperna härjade i området. Andra hade lämnat området tidigare. Några familjer kom tillbaka så sent som i början av 2011.
Familjerna i Mirandita är utspridda på kullarna i området. Många bor längs enkla små stigar. Längst upp på en kulle ligger byns lilla skola med sina tre klassrum, som också är byns samlingsplats.

Det är lite halvbökigt att ta sig dit, vägen är dålig och den colombianska armén rensar sakta med säkert olika områden längs på personminor. Området som för endast några år styrdes av de olika gerillagrupperna är nu säkrat område, dock ligger det många personminor kvar i området.

Landskapet är vackert med gröna kullar och porlande bäckar, dock är det fortfarande rätt lite folk i området. Många har lämnat för gott. Den 40 år långa konflikten har huggit djupa sår i den colombianska själen. Kommer de någonsin läka? Jag är glad att Hoppets Stjärna via sin samarbetspartner i Colombia kan göra en insats i denna by.

Sitter med Kenyamappen. Många bilder har det blivit på de resor jag gjort dit. Förskolan i Mikindani är väldigt fotovänlig. Det är en fin och trevlig förskola. Bra lärare och glada barn som får lära sig mycket. Det är bra ljus i lokalerna för det mesta. Här kommer några bilder till:

På Hoppets Stjärnas hemsida och Facebook kan man läsa mycket om de senaste två årens ansträngningar för att göra sitt bästa för att hjälpa Haiti på fötter igen; från första läkarteamets insats bara någon dag efter katastrofen till färdigställandet av skolor och habiliteringscenter för handikappade. Tack till alla som skänkt en slant.

Jag spenderade nästan 15 månader av de första 20 månaderna efter jordbävningen. Jag såg och upplevde mycket på nära håll. Det finns många minnen så klart. Många fattiga som drabbades hårt. Varje gång jag gräver fram bilder eller video från den tiden så förvånas jag över hur snabbt man glömmer en del saker. Men även om det har tagit tid så har Hoppets Stjärna återuppbyggt ett barnhem som skadades vid katastrofen. Man kommer under närmaste månaderna vara klara med återuppbyggnad, nybyggnad och renovering av fem skolor till de som kallas modellskolor. Dessa förskolor och skolor kommer vara utrustade med nya möbler, vidareutbildade lärare. Lägg till uppbyggnad av vattensystem på olika sätt till dessa skolor. Cirka 4 000 barn kommer ha tillgång fina lokaler, skolböcker och utrustning. De serveras skollunch. För många av barnen är det det enda målet mat per dag.  De har tillgång till rent dricksvatten. Extra viktigt då koleraepidemin fortfarande lever. 500 000 haitier har insjuknat i sjukdomen och fler än 7 000 har omkommit sen smittan kom tillbaka till Haiti oktober 2010.

Habiliteringscentret vid sjukhuset HCH (förkortning av ett långt och krångligt namn för mig som inte kan franska) är under uppbyggnad. Det kommer också bli fint.