– Passa mig, passa mig!
Lek och barnskratt hörs från skolgården i Dano, sydväst om Haitis huvudstad Port-au-Prince. På den stora planen utanför Hoppets Stjärnas skola spelar några av barnen fotboll. Precis bredvid planen gapar ett stort hål där den stora samlingslokalen, skolans kök och två klassrum stod till för bara en månad sedan. Om man betraktar barnen på lite håll ser bilden ganska idyllisk ut, på håll syns det knallblå karibiska havet och runt skolgården syns en lummig grönska.
I verkligheten är situationen inte alls så harmonisk eller okomplicerad, det här är barn som alla lidit svåra förluster. I Dano, en jordbruksbygd med mellan 11 000 och 15 000 invånare, har 1 200 hem rasat, flera av barnen har förlorat sina föräldrar, de lider av svåra trauman, de flesta av dem vågar inte gå in i en betongbyggnad eller under ett tak, varför hela byn ser ut som ett stort flyktingläger där de flesta bor under pressningar. Sedan jordbävningen har byns befolkning dessutom ökat med runt 25%, flyktingar från Port-au-Prince som nu ger sig iväg från det kaos som råder i huvudstaden.
– Det vi ser bå bilderna är barnens krisaktivering, berättar Lennart Eriksson, Hoppets Stjärnas verksamhetsledare som nyss återvänt från ett besök i Haiti. Mitt i katastrofen arbetar nu våra rektorer och lärare för att skapa ett slags vardag och normalitet för barnen. I stort sett alla har förlorat någon; en anhörig, en vän, syskon eller förälder. Jag har träffat så många mor- och farföräldrar som nu blivit huvudansvariga för sina barnbarn.
Joyli, Fregens, Wilgens och Louisen är några av många som nu saknar föräldrar. De fyra pojkarna tas omhand av mormor. Hon gör vad hon kan för dem men saknar egentligen helt möjlighet att försörja dem.
För barnen betyder det oerhört mycket att snabbt komma tillbaka till någorlunda normala rutiner igen. När tillvaron mer eller mindre rasat omkring dem, är skolan en fortsatt trygg plats. Lärarna hjälper nu barnen att psykosocialt bearbeta det de varit med om, barnen får en möjlighet att med egna ord berätta om det som hänt och om hur de har påverkats. För de mindre barnen, som kan ha svårt att sätta ord på det som hänt, betyder ett enkelt papper och några kritor mycket. För barnen är det också oerhört viktigt att få leka och ha roligt igen, de behöver en plats där de kan få vara barn och inte behöva tänka på det svåra och hemska de varit med om.
– Många, både barn och vuxna, vågar inte gå in i en byggnad av betong eller under ett tak. De behöver nu hjälp att komma över de trauman som skapats av jordbävningen.
Lennart berättar vidare om den stora samlingslokalen som nu ligger i ruiner:
– 12 januari var 75 barn samlade i den stora samlingslokalen + 2 lärare och 7 stycken som arbetade i köket. Alla fick den här dagen sluta 30 min tidigare, en lärare var sjuk och hade inte kommit till jobbet varför rektorn hade ställt in sista lektionen -15 min senare kom jordbävningen!!! Under mitt besök i Dano fick jag se vad som var kvar av samlingslokalen, den är fullständigt raserad. Jag ryser över tanken vad som skulle hänt om läraren dykt upp den här ödesdigra dagen, den 12 januari 2010. Tyvärr var det en av våra tjejer som omkom i sitt hem.
Ute i byar som Dano är maten inte ett akut problem just nu, på landsbygden finns fortfarande en del mat kvar. Hur länge den kommer att räcka är dock osäkert eftersom det hela tiden strömmar in flyktingar från Port-au-Prince.
– Det viktigaste just nu är att skolorna kommer igång med sin skolundervisning igen. 50% av befolkningen på Haiti är analfabeter. Stora delar av befolkningen har inte råd att låta sina barn gå i skola. Om vi ska kunna förändra Haiti och barnens möjligheter måste vi börja där, hos barnen. Barnen är Haitis framtid, och om resurser satsas på ett bra sätt för det uppväxande släktet kan Haiti vara en förvandlad nation på ett par generationer. Vi har nu en unik möjlighet att bygga upp ett nytt och bättre utbildningssystem, ett system som kan bli ett exempel för hela nationen. För att få igång skolundervisningen krävs nya skolbyggnader, på några platser kommer vår skola tillfälligt att ersättas av tält. På platser där skolan fortfarande står kvar arbetar man nu för att överbrygga den rädsla barnen känner inför att gå in i byggnaden. Vi behöver också snarast få igång vår skolbespisning igen. Redan innan katastrofen led många av barnen av undernäring, en situation som inte blivit bättre.
- Det tar tid, jo jag vet och det kommer att kosta pengar - men det finns inga genvägar. Där behövs du, som en del i vårt ett arbetslag. Vi räknar med att vår katastrofinsats kommer att kosta mellan 13 och 20 miljoner, en enorm summa som ska täcka akut hjälp som rent vatten, mat, medicinska insatser, skolverksamhet för våra 6 000 fadderbarn, krishantering och psykologisk hjälp. Den stora kostnaden kommer att ligga på en mer långsiktig återuppbyggnad av skolor, bostäder, dricksvattensystem, jordbruk och inkomstbringande verksamheter.
- Det är mycket pengar men vi är fast beslutna att klara det. I Haiti har vi en fantastisk stab av medarbetare, vi har strukturer, nätverk, kontakter och erfarenhet för att nå fram med hjälp i ett land där kaos och anarki råder.
