Långt upp på den kinesiska högplatån, 4 000 meter över havet och åtskilliga mil från närmaste samhälle, lever en av Kinas många minoritetsbefolkningar, tibetaner. Många lever under mycket enkla förhållanden i tält som relativt enkelt kan flyttas vid behov. För några år sedan fick Hoppets Stjärna veta att man här startat en skola i ett tält högt uppe i bergen.

På grund av långa avstånd var barnen från de olika tältbyarna tvungna att bo i tältskolan under veckorna där de tampades med kyla, fukt och trångboddhet. Hösten 2008 byggdes en skola med hjälp från Hoppets Stjärna på samma plats som tältet en gång stått – på en bergsplatå precis under himlen. 

Text: Jessica Eriksson
Foto: Eric Eriksson

Efter flera timmars bilresa är vi framme. Med andan i halsen har vi under morgonen snirklat oss fram på smala bergsvägar 4 000 meter över havet med en utsikt som gjort att äventyret flera gånger känts fullkomligt surrealistiskt. Vi har sett gröna dimhöljda berg som verkar nå ända upp till himlen, små tältbyar där barn nyfiket kikat på oss. På grund av den höga höjden finns inga träd, bara små buskar som envist håller sig fast i det karga landskapet. På bergssluttningarna en bit bort från byarna har vi skymtat stora hjordar med jakar som vallats av ensamma herdar. Flera gånger har vi förundrats över att människor överhuvudtaget kan leva här, så långt från det vi kallar civilisation.

Skolan bland molnen
Mitt i vad som för mig känns som ”ingenstans”, ligger den nybyggda skolan. Vi möts av rektorn som genast hänger en vit schal, en så kallad hada, runt våra halsar som ett tecken på att vi är välkomna och att de önskar oss lycka. Stoltheten lyser i hans ögon när han visar oss runt i byggnaden som står på samma plats som tältskolan en gång gjorde. Då klämdes 60 barn ihop i det trånga, kalla och ofta blöta tältet som fungerade som både klassrum och bostad åt både barn och lärare. För att kunna gå i skolan var barnen tvungna att sova över eftersom deras hem låg flera timmars gångväg bort..

Ett samhälle växer fram
Rektorn visar oss runt i den nu betydligt mer funktionsdugliga skolan. Antalet elever har redan växt till 100 och kommer troligtvis att växa ytterligare då allt fler tibetanska föräldrar vill att deras barn ska få en utbildning. Eleverna är i åldern 6 - 13 år och går i klass 1-6, samt ett år på förskola. Skolan har idag fem lärare, flera klassrum, separata sovsalar, kök, toaletter etc.
Runt skolan har ett litet samhälle börjat växa fram då många tibetanska familjer valt att bosätta sig runt skolan, el har dragits hit och planer finns på att bygga en hälsoklinik och en liten mataffär. För de barn vars föräldrar vill fortsätta att leva som nomader finns både varma och rena sovsalar. De allra flesta familjer lever av jakskötsel och det lilla som den karga jorden uppe bland bergen kan ge. Avsaknad av en formell utbildning gör det svårt att få jobb i städerna, det är över huvud taget svårt för en tibetan att få en plats i det kinesiska samhället och få hjälp med social service som skolor och sjukhus. Nu när barnen äntligen får en utbildning tänds förhoppningarna om en bättre framtid.

En ny framtid
På väg från skolan stannar vi till hos en av de familjer som valt att bosätta sig permanent i ett litet hus. Här träffar vi bröderna Liu och San, ett par av skolans elever.
− Jag älskar skolan, säger Liu, den äldsta av dem. Sen förklarar han att han vill arbeta med politik. Det behövs fler tibetaner bland beslutsfattarna, förklarar han. På så vis kommer vi få större möjligheter att påverka vår situation.
Jag nickar och tänker på alla rapporter vi i väst fått om tibetanernas situation i Kina och Tibet. Jag vet inte vilka möjligheter Liu har att ta plats bland kinesiska beslutsfattare, men jag vet att det kommer att vara omöjligt så länge han inte kan läsa eller skriva. Tack vare sin utbildning kommer Liu och hans bror få möjligheten att skapa en ny framtid för sig själva - och kanske även för sitt folk.