Gränslös materiell nöd under en diktator, vars fru hade garderoberna fyllda av svindyra pälsar och diamantbesatta skor. Förtryck, förföljelse och tortyr. Sådana var rumänernas vedervärdiga levnadsförhållanden strax före jul 1989.

De visade sig vara vanliga ungar

Text: Erik Gunnar Eriksson
Foto: Hoppets Stjärnas arkiv

Hemma i Kärrsjö förbereddes julen med extra omsorg det här året. Vår dotter Maria skulle komma hem med man och barn från USA, och alla såg fram emot att hela familjen skulle samlas i skenet av julgransljusen. Min fru Karin hade mycket bestämt sagt ifrån att jag inte fick arbeta under julen, och jag lovade nog också att låta bli. Ett telefonsamtal om att diktatorn Nicolae Ceausescu hade fallit och att ett inbördeskrig i Rumänien var ett faktum, fick mig att bryta mitt ord.

Demonstranterna låg döda och blödande på gatorna
I konspiration med min son Lennart gick jag igenom vad vi hade i lager som var användbart i sammanhanget. Vi kom överens om att starta en hjälpaktion. Vi kände att vi måste och jag förklarade lugnt och stilla för Karin att familjen inte kunde gå in i julfirandet i vetskap om att rumänerna behövde hjälp, utan att vi gjorde vad vi kunde för dem.
Det var inledningen till Hoppets Stjärnas mycket omfattande hjälpinsats i Rumänien. På juldagen, tre dagar efter vårt beslut om hjälpaktionen, drog första långtradaren iväg.

Barnen behövde lära sig leka
Misären på barnhemmen var värst, där fick barnen ligga stilla i sina sängar, de hade inga leksaker, fick aldrig vistas på golvet och hade aldrig känt värmen av en kram. Det behövdes både pedagogiska leksaker och människor som kunde visa barnhemspersonal och barn hur leksakerna skulle användas.
Strax efter de första katastrofinsatserna gav sig Maine Wiklund, utbildad förskollärare, iväg på sin första mission till Rumänien, till barnhem som katastrofhjälpen försett med sängar, tvättmaskiner, mat och kläder.
Maine utmanade en grupp ungdomar i pingstkyrkan i Constanta, vid Svarta Havet att följa med till ett barnhem och lära barn och personal att använda de leksaker hon hade med sig. Flera ungdomar antog utmaningen och inredde lekrum och tränade barnen att leka och stå på sina ben.
Alldeles enkelt var det inte. De gravt understimulerade barnen blev förskräckta, skyggade och dolde sina ansikten när främlingarna ägnade sig åt dem. Barnen var sedan tidigare bara vana vid hugg och slag.

Pionjärer i sitt eget land
Ungdomarna i Constantas pingstkyrka var på sätt och vis pionjärer. De var de första som lärde barnhemspersonalen att arbeta mer pedagogiskt. Några av dem blev kvar på det hem där de gjorde sina första insatser, andra drog vidare till nya hem och nya uppgifter. Med tiden blev även några av dem anställda av Hoppets Stjärna. Det var så kunskapsöverföringen, som skulle frälsa tusentalsbarn från en ren förvaringstillvaro, startade. Och det var utbildning av barnhemspersonal som för en tid blev den mest angelägna uppgiften. Samtidigt fick Rumänien bistånd genom kringresande läkare, näringsfysiologer och sjukgymnaster.

Att förändra ett invant mönster
Många gånger var det emellertid ett hårt och svårt jobb att förbättra barnhemsbarnens villkor, inte bara för att det vintern 1991-1992 var så kallt inomhus att fruktsoppan frös till is. Nej, det svåraste var att övertyga barnhemspersonalen, som formats på ett visst sätt i ett visst system, att tänka om. Många var övertygade om att barn som på allra minsta sätt var fysiskt eller psykiskt handikappade skulle ligga tysta och orörliga i sina sängar, och enda tänkbara fysiska beröringen var stryk. På vissa ställen visste de anställda inte ens vad barnen de hade hand om hette. Vid flera av barnhemmen blev barnen så aktiverade och stimulerade att de visade sig vara helt normala ungar, som nu går i vanlig skola.

1999 bildades Star of Hope Rumänien. Organisationen har varit mycket framgångsrik och samarbetet sker på regeringsnivå under mottot ”Vi vill förändra nationen”. År 2000 fick jag, som förste svensk, ta emot riddarorden. Skämtsamt brukar jag ibland säga att jag är riddare av Rumänien, men saknar fortfarande häst!

Slutet för en diktator
Jag glömmer aldrig dagen då de ringde från Timisoara, staden där blodbadet började. Där började slutet på Ceausescus styre, den dagen blev också början till ett helt nytt liv för tiotusentals barn runt om på institutioner i Rumänien.

Utdrag ur boken ”Guds egen tokskalle”
Vill du läsa hela boken går den att beställa från Hoppets Stjärna, 0662-461 00