Med en utbildning till ekonom och med flera lukrativa erbjudanden om arbete inom bank och kontorsvärlden var det många som höjde på ögonbrynen när Catalina istället valde att arbeta med barn med svåra funktionshinder. Många var de som tyckte att hon kastade bort sitt liv men idag, efter att i tolv år arbetat med och för barn med handikapp, vet Catalina att hon valde rätt och hon har aldrig ångrat sitt beslut.

Sunt förnuft och kärlek

Text: Marita Good
Foto: Krister Göransson

Det är tidig söndagsmorgon på Hoppets Stjärnas lilla kontor i Iasi, norra Rumänien. Kontoret är inrymt i en liten trerumslägenhet och under vardagarna råder febril aktivitet. Härifrån sköts hela det stora arbete som Star of Hope, Romania driver. Men idag är det lugnt, alla har en välförtjänt vilodag.
– Första gången som jag kom i kontakt med funktionshinder, var när jag följde med min vän Aura för att se henne arbeta. Tidigare visste jag inte ens att det fanns människor eller barn med funktionsnedsättningar. När jag växte upp var det inget som vi pratade om och eftersom alla med någon form av handikapp, gömdes undan så hade jag helt enkelt aldrig sett eller hört talas om någon som led av funktionshinder. Ändå kände jag spontant att detta var något som jag ville arbeta med.

Utan värde
1995, fem år efter att Hoppets Stjärna börjat arbeta i Rumänien, startades ett nytt arbete på Galatahemmet i Iasi. Det var ett hem där barn med mycket svåra funktionshinder placerades. Barnen, som var mellan sex och arton år gamla, ansågs inte ha någon framtid och eftersom de ändå aldrig skulle kunna bidra med något till samhället så fanns det heller ingen anledning att ge dem någon form av utbildning, inte ens det mest basala. Här fick Catalina, tillsammans med två andra tjejer, börja arbeta.
– Situationen när vi kom till Galata var hemsk. Det stank eftersom de flesta av barnen aldrig fått lära sig att gå på toaletten och ofta fick ligga i sin egen avföring i timmar. Barnens ben var som pinnar, dels för att de inte fick tillräckligt med mat men även eftersom de aldrig fick möjlighet att använda dem, musklerna var helt förtvinade, ibland hade barnen inte ens kläder på sig när vi kom.
– Direktören för barnhemmet gav oss två rum där vi fick hålla till. Vi fick börja arbeta med de allra sämsta barnen på hemmet. Fram till dess hade de bara fått ligga i sina sängar. Jag tror att direktören egentligen inte ville ha oss där och fick vi bara arbeta med de sämsta barnen, tänkte han väl att vi snart skulle ge upp.

ADL-träning
Men att ge upp var inget som Catalina och hennes två medarbetare tänkte göra. Efter några månader fick de dessutom hjälp av två volontärer från Sverige. Tillsammans la de upp ett dagligt program för barnen som främst handlade om att visa dem mänsklig omtanke, att de hade ett värde som människor.
– Vi hade till att börja med inte så mycket specialkunskap om just de här barnen eller deras handikapp men vi visste att de, precis som alla andra, behövde närhet, kroppslig kontakt som inte bestod av våld och slag, kramar, uppmuntran… Vi använde mycket sunt förnuft, det räckte långt. Det var egentligen inte så svårt, vi kröp ner till barnen och började leka med dem som om de varit spädbarn, även om de var mycket äldre. Vi sjöng mycket med barnen, enkla rörelsesånger som man sjunger med småbarn. Vi hjälpte dem att klä på och av sig själva, toalettränade dem, allt det där som man i vanliga fall lär sig när man är liten men som de här barnen aldrig fått möjlighet att lära sig, eftersom ingen trodde att de kunde.
Catalina gör en kort paus och med tårar i ögonen fortsätter hon:
– Vet ni, efter bara några månader började barnen sjunga med i sångerna, de gick på toaletten själva, kunde klä på och av sig själva, de ritade… De gjorde allt det som vi hade tränat med dem.