Namnlösa. Skyddslösa. Bortglömda och undangömda. När Hoppets Stjärnas medarbetare Maine Olofsson för första gången besökte en av Rumäniens institutioner för barn med funktionsnedsättning mötte hon en misär som än idag gör henne ostadig på rösten. ”Jag gick och svalde hela tiden för att inte börja gråta”, berättar hon vid minnet. 

Text: Jessica Eriksson
Foto: Krister Göransson, Hoppets Stjärnas arkiv

Maine, när åkte du för första gången till Rumänien?
– Det var sommaren 1990, vi hade fått höra om barn som låg i sina sängar, utan sysselsättning eller stimulans. Jag var förskolelärare och fick i uppgift att köpa pedagogiska leksaker till barnhemmen. När jag kom dit visade det sig att en vårdare ensam tog hand om 50 barn. Det fanns ingen chans att hon skulle kunna sysselsätta och använda leksakerna med så många barn.  
Jag gick då till en lokal kyrka och sa: Nu är det dags att praktisera er tro, inte bara prata! Därefter bjöd jag in dem till en kvällskurs där de fick lära sig att använda leksakerna och så gick vi till barnhemmet. Många av dem som såg barnen och situationen de befann sig i gick hem och kom aldrig mer tillbaka. Andra engagerade sig djupt och fortsatte arbeta för att förbättra barnens situation.

Vad mötte dig första gången du gick in på ett barnhem i Rumänien?
– Det första: En fruktansvärd stank. Jag tänkte hela tiden, hur många minuter till står jag ut? Det andra: Tystnaden. Jag var i en byggnad som var full av barn, men det hördes inte ett ljud. Det var kusligt. Barnen satt eller låg passiva i sina sängar, två till tre barn i varje. Alla fönster var stängda, öppnades de skulle flugor komma in, slaskpumpen var trasig, inget avloppsvatten kom ut ur byggnaden, därför stank det ohyggligt. Vi köpte genast en ny pump och flugnät till alla fönster så det gick att få in frisk luft.
Maine tystnar, sänker huvudet och gnider fingrarna långsamt över pannan ett par gånger innan hon fortsätter med låg röst:
- Barnen hade ingen mat, bara torrmjölk. Deras magar var uppsvällda, benen smala, personalen kunde inte deras namn. Ibland bytte de plats på barnen så man hade ingen möjlighet att lära sig vem som satt var eller vem som var vem. Barnen var rädda för att få stryk, de skyggade förskräckt undan om jag närmade mig. De fick ingen stimulans, inga möjligheter att utvecklas. Efter fem år på barnhem hamnade de på nästa anhalt: ”sjukhushemmet för ej rehabiliterbara barn.” Här dog många, av undernäring, misskötsel, köld, övermedicinering… Överlevde barnen var nästa anhalt ålderdomshemmet, som innebar en säker död.

Idag när du tänker tillbaka på Hoppets Stjärnas första tid i Rumänien, vad tänker du på då?  
– Jag tänker mest på det hemska jag såg. Hur kunde människor behandla andra människor på det sättet? Personalen satt med piskor för att hindra barnen från att lämna sina sängar, de läkare som arbetade där hade hamnat där som bestraffning för att de misskött sig någon annanstans. Orsaken till varför vi på Hoppets Stjärna inte gjorde större skandal av vad vi såg var att vi var rädda att Rumänien då stängt gränserna för den hjälp vi kunde ge.